Jag va på föräldrarmöte igår och träffade dotterns fröknar samt andra föräldrar till dotterns klasskamrater.

Det va med blandade känslor jag satt i en skolbänk igen. Jag kommer ihåg min första egna första skoldag.....förväntansfull, pirrig i magen, glad och tätt ihop med bästa kompisarna. På min första skoldag hade jag inte en tanke på att man kunde bli retad eller utfryst....jag hade ingen aning om att detta va förtsa dagen på mitt nya liv.....som mobbad och utfryst.

På föräldrarmötet så gick den mesta tiden åt till att prata om skolans "Likabehandlingsplan" som går ut på att det är nolltollerans på all slags kränkning mellan eleverna och vad konsekvenserna av en eventuell kränkande handling blir.

Alla barn är lika värda och alla har rätt att känna sig trygga i skolan och i sig själva.

Skolan arbetar hårt och i stor omfttaning med just detta och det tycker jag är skitbra. Jag vill att mina barn blir två funtade individer som är schysta mot sina kamrater.

Skulle jag få veta att nåt av mina barn mobbar eller fryser ut nån annan så tänker jag göra allt i min makt att se till att dom inser hur jävla fel ute dom är, och jag hoppas givetvis att alla andra som sätter barn till denna ganska så fucked up värld tänker och agerar likadant.  Mobbing måste man ta itu med med en gång......helst INNAN det händer.

Men iallafall....när jag sitter där på mötet och hör allt detta som står i "Likabehandlingsplanen" så får jag en klump i magen.....känner oro och sorg....blir bitter och arg.

Under alla mina grundskole år va jag mobbad och utfryst.....för mitt efternamn, för mina glasögon, för min längd, för att jag va smal som en pinne, för mina fula kläder.

Det va "Älgen", glasögonorm, flaggstång och beafrabarn.....varje dag!!!

Jag hade mina vänner......endel av dem  (som ingick i den mer populära skaran) valde att bara vara med mig när jag dög.....andra (som även dom va mindre populära) stannade vid ens sida.

Jag blev mulad, nerputt i lerpöl, upphängd på en krok i kapprummet.

Jag va duktig på att måla, syslöjd och på idrott....och ibland dög jag faktiskt....ibland fick jag höra av mina kamrater  att jag faktiskt va duktig. Men tyvärr va gångerna fler då jag inte fick vara med att leka.......det blev många timmar i mitt flickrum....ensam.

Mitt självförtroende tog givetvis stryk av denna behandling...och tyvärr märker jag ibland av det än idag. Jag har ändå lagt detta bakom mig och gått vidare....men inte smärtfritt och när jag tänker efter så minns jag fler dåliga minnen än bra minnen från min barndom.

Numer finns det en hel orginisation mot mobbing och det jobbas flitigt med just detta. På "min" tid fanns det INGENTING!!!

Jag fick inte stöd eller hjälp från nånstans.....inte en enda lärare tog tag i mobbingen mot mig...eller andra mobbade elever.

Jag vågade aldrig berätta för mina förädrar för jag kände en så otroligt stor skam och va livrädd att jag skulle få bekräftat från dem att jag faktiskt va så värdelös som mina skolkamrater fick mig att känna.

På mötet igår så va det just dessa gamla minnen och fakta som fick mig att känna en sån stor sorg och bitterhet.....för det är så ett så otroligt onödigt slöseri med nåns livskvalitet.

Jag hoppas innerligt att skolorna och föräldrar av idag lyckas pränta in i sina elevers och barns hjärnor att man inte vinner ett skit på att trycka ner nån annan.

Samtidigt som jag tycker att det är skitbra att dom lägger mycket focus på detta så känns det ju faktiskt helt jävla sjukt att det fatiskt är så att det måste läggas mycket focus på det. Men vi lever i en sjuk värld där människor är mer elaka mot varandra än någonsin.

Ja....och sen skall ju eleverna givetvis lära sig skriva, läsa och räkna också *ler ironiskt*

Min mardröm är att mina barn skall uppleva samma som jag under min grundskoletid....men även att dom skulle bli en mobbare. Man får vara lyhörd som föräldrar och visa jävlar anamma när man märker att mobbing sker i ens barns omgivning...för mobbing är INTE ok!!!!!

Klicka på bilden så kommer ni till FRIENDS hemsida.